 |
|||
|
|||
SUNDBORN
Vid konserten i Sundborns kyrka i lördagskväll högtidlighölls 200-årsminnet av Luigi Boccherinis död 1805, just på dödsdagen 28/5, också Carl Larssons födelsedag berättade dotterdottern Karin!
Boccherini föddes i Lucca 1743 och blev känd som cellovirtuos innan han började komponera. Via längre perioder som musiker i Wien och i Paris kom han 1768 att inviteras till det spanska hovet. I Spanien blev han i princip kvar resten av livet, anställd av skilda aristokrater och kungligheter. Under en period skrev han också musik för den preussiske kejsaren Fredrik Wilhelm II, dock utan att någonsin besöka denne.
Livet på Escorial i Madrid och på sommarslottet Aranjuez var för Boccherinis del fyllt av musikutövande adelsmän, vilka ingenting hellre önskade än nya verk att ge sig i kast med.
Inte mindre än 125 stråkkvintetter av Boccherini finns att botanisera bland (förmodligen ett rekord i genren) och David William-Olsson kom för några år sedan över en utgåva med 93 av dessa, utgiven i Paris 1818-22 i fem band, ett för varje stämma.
Ur denna utgåva bjöds en kvintett i c-moll med en rätt ovanlig form, där den tudelade första satsen återtas i lätt varierad form och följs av en enda ytterligare sats. Boccherini levde, trots ansträngningar i motsatt riktning, rätt isolerat från det europeiska musiklivets alla nya strömningar och man kan förmoda att hans friheter vad avser form delvis kan ha sin förklaring härigenom. Denna fascinerande kvintett spelades av primarien från numera nedlagda Yggdrasilkvartetten, den välkände Fredrik Paulsson, åländskan Chris Sundblom (också violin), vår egen Pelle Gustafson (viola) samt cellisterna Bo Westerberg och belgaren Franz Marcus. Inledningsvis bjöds en alldeles nyligen återupptäckt stråkkvintett i D-dur med Einar Sveinbjörnsson och Karin Larsson (violin), Sven Lindskog (viola) och David William-Olsson och Helmuth Karacsonyi (cello). Denna kvintett var formmässigt av välkänt slag med traditionella satser, t ex en stadig menuett.
Verket hade i övrigt en rad solistiska, rätt trixiga inpass och det avslutades muntert spirituellt. Karaktäriseringen av Boccherini som "fru Haydn " kändes här helt riktig. Allra sist den menuett som för evigt kommer att förknippas med Boccherini, den som alla minns från filmen Ladykillers, här elegant spelad i lätt arrangerad form för dubbla stråkkvintetter och tagen da capo. Glättigt och inom oss nynnande melodin lämnade vi en kväll i det ädla sammusicerandets tecken, det som alltid karaktäriserat utövarna av kammarmusik i det Mazerska kvartettsällskapet i Stockholm, alltsedan 1849.
Christer Eklund
(Denna text ur Falukuriren, måndagen den 30 maj 2005 del 2 sid 11, publiceras här med vänligt tillstånd av författaren och av Falukurirens kulturredaktör)
2005 är ett Boccheriniår såtillvida att Luigi Boccherini avled för 200 år sedan den 28 maj 1805. Han föddes i Lucca, Italien 19 februari 1743.
I "General History of Music" del 3,(1789) sidan 573, skrev den berömde musikhistorikern Charles Burney Luigi Boccherini har måhända försett stråkinstrumentalister och musikälskare med förnämligare kompositioner än någon annan mästare i denna tid utom Joseph Haydn. Hans stil är både djärv, mästerlig och elegant. I hans verk finnes satser av alla stilar, och så genialt att han hör till de största mästarna som någonsin har skrivit för fiol och cello. Det finns knappast någon instrumentalmusik som är mera genial, elegant och behaglig än hans kvintetter, i vilka uppfinningsrikedom, grace, modulation och god smak samarbetar till att (väl framförda) göra dem till en njutning för den mest förfinade åhöraren och kritiska bedömaren av musik. (Övers. DWO)
Skaparen av vårt sällskap Johan Mazer (1790-1847) gillade Luigi Boccherini. I hans sommarresidens förde man dagbok 1823-1832 och noterade över 1200 spelningar under 358 sommarkvällar; däribland 110 spelningar av Luigi Boccherinis verk, huvudsakligen stråkkvintetter. Johan Mazer med vänner tröttnade inte på Boccherini. 16/8 1824 och 3/9 1828 spelade man 5 kvintetter och 27 juni 1830 spelade man 7 stråkkvintetter. I Mazerska Kvartettsällskapet spelades sedan mycket Boccherini fram till c:a 1910, därefter mera sällan fram till 1980-talet varefter det skett en renässans. Som säsongavslutning i vår ägnar vi en helkväll åt Luigi Boccherini.
Sedan på själva 200-årsdagen den 28 maj samlas 10 Mazerare i Sundborn där det i kyrkan blir en Boccherinikonsert kl. 18 till vilken alla är välkomna.
Det vackra porträttet är utfört av Pompeo Batoni (1708-1787) och finns i Australien i Victorias Nationalgalleri i Melbourne.
David William-Olsson
musikchef
Det är inte ofta en konsert lämnar så djupa avtryck i själen som Mazerska kvartettsällskapets spelafton den 27 september 2004. Då framfördes Claude Loyola Allgéns andra stråkkvartett, f f g i Stockholm (uruppförd i våras i Borås) 62 år efter verkets tillkomst och 14 år efter tonsättarens död. Ett av de mest geniala kammarmusikverk som skapats under hela 1900-talet av en 22-årig mästare som av sin samtid blev totalt ignorerad och vars närmast monumentala produktion tegs ihjäl och aldrig spelades under hans livstid.
Omtumlad, tagen och gripen av Allgéns kvartett är jag medveten om att ha varit med om ett av de mest remarkabla musikevenemangen på flera decennier, nämligen att denna musik äntligen fått ljudande gestalt. Samtidigt är jag oerhört upprörd över att uppförandet kommit minst 50 år för sent. Hade Allgéns musik fått ljuda ett halvsekel tidigare hade den förmodligen påverkat sin samtids musik så påtagligt att utvecklingen gått delvis andra vägar. Framförallt hade mycket varit annorlunda i dåtidens musiksverige, klimatet hade möjligen varit varmare att leva i för dem som inte delade den ensidigt avantgardistiska musikestetik som var allenarådande under 50- och 60-talen. Ännu mer upprörande är att flera av kollegorna i Måndagsgruppen i efterhand erkände (privat, aldrig öppet) att Allgén nog var den mest begåvade av dem alla. Misstanken ligger snubblande nära att det kanske var just därför hans musik blev osynliggjord och ohörd. Har det månne hänt förr i mänsklighetens historia?
Är Allgén bara ännu ett exempel på att det inte är de största begåvningarna som får allas uppmärksamhet utan de som har förmågan att skaffa sig de bästa megafonerna i form av mediakontakter?
Detta är inte tänkt som en recension, bara några personliga reflektioner som jag inte kan hålla tillbaka. På mig gjorde Allgéns kvartett samma intryck som Beethovens sena kvartetter. Både formellt, hantverksmässigt, innehållsligt och musikantiskt överträffar den all svensk kammarmusik jag hört (inklusive Rosenbergs kvartetter) med en intensitet och ett ursinne som behåller sitt järngrepp under hela den timme de fyra satserna kräver i speltid. Ett starkt budskap från en kämpande själ. Att denna musik fått ligga ospelad i flera generationer är ingenting mindre än en monumental kulturskandal som omedelbart måste påtalas och åtgärdas av alla som förmår lyfta ett finger för att spela Allgén. Kanske har även Sverige haft sin Beethoven utan att vi visste det? I varje fall är det hög tid att ta reda på det. Och vems eller vilkas är i så fall felet att vi ingenting fick veta eller höra, att detta oskattbara livsverk undanhölls sin egen samtid?
Allgén som person hade förvisso mycket emot sig, eftersom han liksom sin musik var ärlig och kompromisslös. Och vem skulle inte blivit bitter på ålderns höst om man redan som 22-åring skapar sådana mästerverk och fortsätter skapa oavbrutet ytterligare fem decennier utan att få någon som helst uppmuntran i form av ett enda framförande???
Av en synnerligen märklig tillfällighet (som är en helt annan historia) hade jag förmånen att en enda gång träffa Allgén någon gång i slutet av 60-talet i samband med något av hans många fruktlösa försök att få någonting spelat. För han gjorde verkligen många tappra försök att få institutioner och enskilda musiker att spela hans musik men blev ständigt bemött med samma arrogans och attityd att den var obegriplig och ospelbar. Vårt totalt oväntade sammanträffande hade ingenting med hans musik att göra men det gjorde ett starkt intryck som gör att jag minns detaljer ännu efter flera decennier. Han var verkligen en mycket säregen person, skör men med stor integritet och en sympatisk utstrålning av godhet och värme, samma slags intensitet av liv och godhet som bokstavligen strömmar ur hans andra stråkkvartett.
Eftersom hans samtid inte orkade bry sig blir nu den naturliga frågan vad vi efterlevande kan göra för att rädda återstoden av Allgéns musik undan glömskans tystnad?
D v s det som återstår efter den ödesdigra branden för 14 år sedan som tog såväl hans eget liv som en mängd manuskript och andra ägodelar.
Roland Forsberg – organist och tonsättare
/Det nedanstående är skrivet med anledning av att en ensemble på spelaftonen den 14 mars 2005 spelade Felix Mendelssohns (1809-1847) stråkkvartett nr 2 a-moll op 13 (1827) /
I "Musikalisk Journal för Bolaget på Djurgården" läser vi den 11 augusti 1829:
Variations & Polonaise par Dotzauer
Quatuor par Beethoven F-dur,
Variationer för violoncell på Themata ur Oberon af Dotzauer
Quatuor par Mendelssohn
med annan stil står det: 1a gången "Herr" M. spelats De spelande är Jonas Falkenholm, Olof Willman, Grubb och Andreas Gehrman i de tidigare tre verken spelar också Mazer själv.
Hur kom Mendelssohns opublicerade kvartett till Djurgården? Svaret får vi på nästa rad: 15 augusti spelades Lindblads båda stråkkvintetter (med Andreas Randel som primarie, nyss återkommen från utlandsstudier och blev konsertmästare i Hovkapellet). Naturligtvis är det Lindblad som har importerat Mendelssohns kvartett. De var nära vänner, studerade vid denna tid båda komposition i Berlin för C. F. Zelter.
Mendelssohn skriver i ett brev till sin mor 1833 om Lindblad "jag vet bara mycket få människor, vars omdöme är mer värt för mig än hans". Lindblad bodde f.ö. under en tid i det Mendelssohnska föräldrahemmet.
Summan av detta är att det är ganska naturligt att Lindblad fick en kopia av den nyskrivna kvartett i a-moll (sedermera op. 13) som alltså publicerades först hösten 1830 och offentligt uruppfördes i Berlin 1832.
Den 30 juni 1830 är det dags igen. Då står det uttryckligen att det rör sig om en a-mollkvartett "2a gången?" noteras i spelboken. Falkenholm, Stahre, Grubb - en av bolagets flitigaste musikanter - och Gehrman spelar. Kvällen inrymmer ytterligare tre nummer (2 quartetter av Haydn, C- och Ess-dur, samt en Boccheriniquintett).
Sedan dröjer det till sista säsongen 1832:
1832-07-19: Falkenholm, Willman, Grubb, Thorsell
samt som det 1165:e och allra sista spelade numret i Bolaget på Djurgården:
1832-07-29: (Fredrik?) Pacius, Jonas Falkenholm, Andreas Randel(sic!),
Andreas Gehrman
I de två senare fallen är bara "quartette" noterat. Det förefaller rimligt att antaga att det rör sig om a-mollkvartetten i manus-kopia och inte någon tryckt variant. Eftersom det inte noteras tonart, så verkar det vara den dåförtiden enda kända kvartetten av herr M. Trots Falkenholms aversion mot kvartetten så kan betonas att han var med vi alla framförandena.
Roliga kuriosa om Djurgårdsbolaget:
Haydn var mest spelad alla säsonger utom den sista då Beethoven tog över.
Boccherini näst mest spelade tonsättare år 1832 och totalt nr 4 efter Haydn, Mozart och Beethoven.
Onslow var populär 1824-28. De två sista åren (1831-32) inte alls spelad.
Spohr rönte samma öde som Onslow.
David William-Olsson forskade och reflekterade.
Krister Persson grävde i arkiven och kompletterade...